Spöken

Vi har precis haft en liten diskussion om husspöket här på jobbet och jag tänkte att jag skulle dela med mig lite av spökandet i mitt liv. Eftersom jag är ganska naturvetenskaplig av mig och gärna vill ha en förklaring på saker och ting så borde jag ju inte tro på spöken, men det går liksom inte att låta bli…
Först lite om jobbspöket då: jag arbetar i väldigt gamla lokaler som tidigare har varit skeppsgossekasern. Här utbildade man sjömän och det gick bitvis ganska tufft till och pennalismen var hård. Det bar sig inte bättre än att en av skeppsgossarna råkade bli ihjälslagen och han hittades sedan under trappan längst ned i huset. Vårt spöke är då den arma skeppsgossens mor som går omkring och letar efter honom. För det mesta på vår våning och våningen under. När man är ensam här så smälls det i dörrar och händer mystiska saker. Folk som har arbetat sent har känt en hand på axeln som vill visa att det är dags att gå hem. När man lämnat huset och larmat på så har det funnits en person i fönstret när man kommit ut på gatan… Men i det stora hela är hon ganska harmlös.
Nu över till spökandet hemma hos oss. När vi flyttade in så hände lite märkliga saker, hundarna skäller utan anledning, jag vaknade 04.48 varje morgon i någon vecka, Mia kände det som att hon mötte någon i trappen, man hörde röster…
Det kan man väl bortse ifrån, men sen när flera människor som varit hemma hos oss ser samma saker så känns det bekräftat. Vi tror att det är Mias mormor som är kvar i huset och håller koll. Sen har även Mias morbror hållit sig kvar i huset. Senast igår fick vi en till berättelse av en ny kompis, som inte pratat med någon av de andra, där hon återgav samma saker. Spännande som bara den 🙂 Tur att det är snälla spöken i alla fall. Det känns mest som att de är och tittar till oss.

Read Full Post »